Inget föremål i de samiska renskötarfamiljerna var egentligen onödigt, i regel kunde man själv tillverka och underhålla den sameslöjd som behövdes för vardagen. Allt från kläder till knivar, kosor, träkärl, ackjor, mm.
Att vara händig och kunna klara årstidernas olika vandringar var livsviktigt, slöjdfärdigheterna fördes från far till son och mor till dotter, det var viktigt redan från barnsben att vara med och lära och tillverka vackra funktionella bruksföremål.
Förr anpassades i stort sett allt för ett nomadiserande liv under ofta extrema klimat och naturförhållanden. Detta kunnande har utvecklats under många generationer renskötarfamiljer, och ett sådant förfinat levnadssätt i nära samklang med naturens villkor baseras på lång erfarenhet och nödvändig strategi för att överleva.
Samtidigt så har samernas liv varit utsatt för annan påverkan med förändring av ibland negativ karaktär som följd. Med början i Ryss-Tjudernas härjningar, birkarlar, handelsmän, och skatteuppbördsmän till präster, lappfogdar och nybyggare. Till skogsskövling av betesmarker, gruvdrift, vattenkraftsbyggnad, allmän jakt och turism. Samernas fria rörlighet inom Sápmi har efterhand begränsats när de skandinaviska länderna hävdat sina gränser i norr.
Numer är alla samer bofasta och slöjden har tappat sin funktion i den samiska familjen, men trots det så slöjdar och liksom förr så får man kunskaper från äldre generationer, sedan är slöjden en väldigt viktig binäring till renskötsel, jakt och fiske.
Vad jag tycker är synd är att den moderna slöjden anpassar sig efter efterfrågan hos samlare och en farhåga är att framtida generationer inte kommer att kunna tillverka slöjd enligt gamla traditioner.
Jonas Sandström
